Söndagens stilfigur 16: Antonomasia
Antonomasia (äv. på lat. pronominatio, pronominacio) kommer från grekiskans anti i betydelsen istället, och onomazein, att namnge. Antonomasia är en typ av omskrivning; perifrasis eller perifras som fokuserar på namnet. Quintilianus pekar på tre möjliga varianter: 1. Där ett epitet får ersätta ett substantiv, ex: ”Han har betett sig som en Judas.” 2. Där namnet ersätts med något som karaktäriserar personen, ex: ”Det var då Sulan som skulle styra det Socialdemokratiska partiet.” och en tredje som egentligen inte är en antonomasia. Istället lägger Peacham till fyra andra typer: 1. Att benämna någon vid hans titel, ex: ”Den helige fadern” eller ”Hans majestät”. 2. Att benämna någon vid hans yrke, ex: att kalla Aristoteles för ”filosofen” eller Reinfeldt för ”statsministern”. 3. Benämna någon utifrån hans eller hennes härkomst, ex: tysken, göteborgaren. 4. Att benämna någon med en annans namn för att illustrera ett karaktärsdrag, ex: ”Du är ju en riktig Einstein.”
Funktionerna hos antonomasia kan vara många, i Ad herennium poängteras att de kan användas både för hyllning och smädelse, kanske framförallt Peachams fjärde och Quintilianus första.
